Efter stora livsavgörande händelser vänder sig livet om och man får helt andra perspektiv. Nu har jag lurat liemannen ännu en gång. Första gången var för tjugofem år sedan då en älg orsakade att min bil kom att se ut som en konservburk. Den andra gången var för ett par veckor sedan då jag genomgick en kranskärlsoperation (Bypass). Ända in i det sista var det omöjligt för mig att förstå att ont i nacken och flåsighet skulle var igensatta kranskärl. Jag trodde det berodde på felaktig styrketräning. Jag, mager, vältränad, aldrig någonsin rökare och numera nykterist som ätit rätt nyttigt kunde väl inte drabbas av hjärtfel. Det var på grund av ärftliga faktorer som hjärtats kranskärl blev igensatta. Skulle jag ha hjärtfel? Skulle jag dö? Ödet ville annat när jag anlände till Vårdcentralen i Vindeln. Jag kom i tid. Med omedelbar ambulans till NUS i Umeå och en veckas förberedelse av hjärtat för att klara av operationen och landets bästa operationslag och kirurg blev operationen lyckad. Jag kommer att bli helt återställd har jag fått klart för mig. Men det kommer att ta tid. Sannolikt först ett år.

Skall det behövas en livshotande händelse för att tänka annorlunda, se livet och tingen på annat sätt, och kanske bättre uppskatta det ringa? Den gången när älgen var i vägen var jag lite över fyrtio år. Jag minns inte riktigt hur länge det nya perspektivet och löftena då höll i sig. Denna gång går jag in på mitt sjuttionde år. Nu tänker jag inte försitta möjligheten till att uppskatta och värdera det lilla och förstå det som är viktigast.