När en handling skall återberättas i en skriven eller talad berättelse, när något har hänt infinner sig hantering av tidsperspektivet. Dels handlar det om i vilken ordning det skall återberättar, dels hur lång tid det tar att berätta vad som hänt. Om det i verkligheten tar en timme att förbereda sig och ro över en sjö är det inte praktiskt möjligt att det skall ta en timme att återberätta det. Man kan säga att i berättelsen, det som skrivs ner, är en förkortning av vad som verkligen har hänt. När det gäller tidsordningen görs förberedelsen, att sätta båten i sjön, och själva rodden i en logisk ordning. Först beskrivs, berättas om att sätta båten i sjön och sedan beskrivs, berättas om rodden. I förra stycket redogjorde jag för begreppet fabel, vilket var just denna logiska och verkliga tidsordning som det hela inträffat i. Det finns en möjlighet att börja berätta om rodden och sedan låta berättaren göra en så kallad flashback, tillbaka blick under berättandet om rodden.

För att även klara av att berätta något som tagit mycket lång tid, till exempel en skoltid om tre år kan man göra hopp i tiden genom att hoppa, en sållad berättarloop, över flera eller många händelser under denna tre-årsperiod.

Både bakåtblickar (flashback) och framåtblickar (front flash) är av två typer:

Typ 1: Den verkliga tiden (klocktiden) berättelsen är omstuvad, komprimerad och uppdelad i tidsavsnitt. Klocktid innebär att berättande tar tid och beskriver en handling, en scen som i verkligheten beskriver något som tar tid.

Typ 2: En person i texten tänker bakåt eller framåt i tiden, vilket återges i berättelsen. Då åtgår naturligtvis ingen klocktid i texten, utan händelserna pågår som vanligt. När berättaren låter huvudpersonen tänka sig tillbaka i tiden tar det naturligtvis ingen tid i anspråk att just tänka.

För själva dramaturgin har de val du gör stor betydelse. När du skrivit en text färdig i rå skick, då kan du prova att flytta om olika element i kronologin, till andra ställen i texten, för att se om en bättre effekt uppnås.

Nutid, presens, ger en starkare känsla av närvaro än att berätta i dåtid, preteritum (imperfekt). Att hoppa mellan dessa tidsformer kan skapa förvirring. Det är vanligt att som ovan glömma bort sig och först börja med då tid och sedan gå över till nutid. Nu-tid; ”Han flyttar handen mot jackfickan…”, ”jag trevar efter kniven…”. Då-tid; ”Han rörde handen mot jackfickan…”. ”jag trevade efter kniven…”.