Berättarperspektivet handlar om vem som berättar historien. Här talar vi om berättarrösten vilket utgör förhållandet mellan berättelsen och berättaren. Det finns två huvudindelningar. Dels jag-perspektiv där huvudpersonen är berättaren själv och dels tredjepersonsperspektivet.

”Hon gick sakta över vägen…”, men beskriv inte vad personen känner. Varningsfinger, skriv inte allt. Skriv exempelvis ”Hon bet i ett grönt äpple” och gärna inte ”Hon bet i det gröna äpplet och kände hur det vattnades i munnen av syran”. Ge 2 plus 2 och inte fyra. Låt läsaren själ känna och skapa berättelsen. Det är mellan raderna hos läsaren som berättelsen formas och växer fram. Det finns dock författare som är ytterst detaljrika i sitt berättande men det utesluter inte att berätta på ett gestaltande sätt. Detta gäller i synnerhet det som gäller för karaktärer (gestalterna, rollinnehavarna).

I tredjepersonsalternativet kan sägas finnas två nivåer. Dels den allvetande berättaren som i sitt perspektiv berättar historien och vet allt om vad personerna gör och tänker dels den begränsade allvetande berättaren.

Berättaren kan även förflytta sig i tiden, både bakåt, flashback, och framåt, flash forward, och till olika platser och mellan olika personer i berättelsen. Berättaren kan även tala direkt till läsaren. Den allvetande berättaren kan så att säga ta över berättelsen och dessutom förflytta sig mellan olika personer i berättelsen.

Det kan dock finnas en viss fara i den allvetande berättaren vilket kan få följden av att berättarens röst hörs för tydligt och på så sätt tar över berättelsen från rollinnehavarna och ibland även från läsarens fantasi och föreställningsförmåga.

Den begränsade allvetande berättaren däremottonar ner sina avslöjanden för läsaren genom att exempelvis begränsa perspektiv och avslöjande om tankar och handlingar till en enda person i berättelsen. Som begränsad allvetande berättare kan läsaren till exempel få tankar genom en enda person i berättelsen.

Det är en utmaning och kräver övning för att balansera och röra sig mellan dessa ytterligheter av berättarperspektiv.

Isbergsteknik (flugan på väggen)

En beskrivning på tredjepersonsperspektivet är isbergstekniken (flugan på väggen). Författaren Hemingway använde sig av denna teknik. Man berättar vad som sker men aldrig varför för det vet ju inte flugan. Tekniken kallades även [1]isbergstekniken.

När en handling skall återberättas i en skriven eller talad berättelse, när något har hänt infinner sig hantering av tidsperspektivet. Dels handlar det om i vilken ordning det skall återberättar, dels hur lång tid det tar att berätta vad som hänt. Om det i verkligheten tar en timme att förbereda sig och ro över en sjö är det inte praktiskt möjligt att det skall ta en timme att återberätta det. Man kan säga att i berättelsen, det som skrivs ner, är en förkortning av vad som verkligen har hänt. När det gäller tidsordningen görs förberedelsen, att sätta båten i sjön, och själva rodden i en logisk ordning. Först beskrivs, berättas om att sätta båten i sjön och sedan beskrivs, berättas om rodden. I förra stycket redogjorde jag för begreppet fabel, vilket var just denna logiska och verkliga tidsordning som det hela inträffat i. Det finns en möjlighet att börja berätta om rodden och sedan låta berättaren göra en så kallad flashback, tillbaka blick under berättandet om rodden.

För att även klara av att berätta något som tagit mycket lång tid, till exempel en skoltid om tre år kan man göra hopp i tiden genom att hoppa, en sållad berättarloop, över flera eller många händelser under denna tre-årsperiod.

Både bakåtblickar (flashback) och framåtblickar (front flash) är av två typer:

Typ 1: Den verkliga tiden (klocktiden) berättelsen är omstuvad, komprimerad och uppdelad i tidsavsnitt. Klocktid innebär att berättande tar tid och beskriver en handling, en scen som i verkligheten beskriver något som tar tid.

Typ 2: En person i texten tänker bakåt eller framåt i tiden, vilket återges i berättelsen. Då åtgår naturligtvis ingen klocktid i texten, utan händelserna pågår som vanligt. När berättaren låter huvudpersonen tänka sig tillbaka i tiden tar det naturligtvis ingen tid i anspråk att just tänka.

För själva dramaturgin har de val du gör stor betydelse. När du skrivit en text färdig i rå skick, då kan du prova att flytta om olika element i kronologin, till andra ställen i texten, för att se om en bättre effekt uppnås.

Nutid, presens, ger en starkare känsla av närvaro än att berätta i dåtid, preteritum (imperfekt). Att hoppa mellan dessa tidsformer kan skapa förvirring. Det är vanligt att som ovan glömma bort sig och först börja med då tid och sedan gå över till nutid. Nu-tid; ”Han flyttar handen mot jackfickan…”, ”jag trevar efter kniven…”. Då-tid; ”Han rörde handen mot jackfickan…”. ”jag trevade efter kniven…”.


[1] i`sbergsteknik subst. ~en
ORDLED: is-bergs–tekn-ik-en
• litterär teknik som bygger på att endast det nödvändigaste meddelas eller antyds: Hemingways ~