villroy

En överlevares anteckningar

Kategori: Ingen kategori (sida 1 av 4)

Det har gått lite framåt

Livet blir inte som tidigare och det vill jag inte heller att det skall bli. Många skriver av sig i en bok när de varit med om något stort och tragiskt, kanske med livet som insats. Inte jag, för det känner jag inte för. Trots att det var nära att jag kanske inte skulle se nästa dag. Det är nu nästan fem veckor sedan jag opererades för igensatta kranskärl. Fem nya vener blev det. Dessutom en hjärtsvikt på cirka tjugo procent. Om några veckor får jag ta av västen som stöttar ihop min uppsågade bröstkorg. Jag promenerar några kilometer varje dag och kör på spinningcykel nästan varje dag. Det känns som att jag kommer en millimeter längre för var dag. Om två månader har bröstkorgen växt samman och skall hålla för allt. Då har jag inte fått lyfta mer än ett kilo i varje arm på tre månader. Det betyder en lång muskelträningstid innan jag är återställd i överkroppen. Det handlar om tålamod, tålamod och åter tålamod i många månader. Hur återställd jag blir vet jag inget om. Jag kommer i alla fall att behöva äta ett antal mediciner under en livslång tid. Men jag lever och kan uppskatta detta mycket högt.

När livet rämnar

Efter stora livsavgörande händelser vänder sig livet om och man får helt andra perspektiv. Nu har jag lurat liemannen ännu en gång. Första gången var för tjugofem år sedan då en älg orsakade att min bil kom att se ut som en konservburk. Den andra gången var för ett par veckor sedan då jag genomgick en kranskärlsoperation (Bypass). Ända in i det sista var det omöjligt för mig att förstå att ont i nacken och flåsighet skulle var igensatta kranskärl. Jag trodde det berodde på felaktig styrketräning. Jag, mager, vältränad, aldrig någonsin rökare och numera nykterist som ätit rätt nyttigt kunde väl inte drabbas av hjärtfel. Det var på grund av ärftliga faktorer som hjärtats kranskärl blev igensatta. Skulle jag ha hjärtfel? Skulle jag dö? Ödet ville annat när jag anlände till Vårdcentralen i Vindeln. Jag kom i tid. Med omedelbar ambulans till NUS i Umeå och en veckas förberedelse av hjärtat för att klara av operationen och landets bästa operationslag och kirurg blev operationen lyckad. Jag kommer att bli helt återställd har jag fått klart för mig. Men det kommer att ta tid. Sannolikt först ett år.

Skall det behövas en livshotande händelse för att tänka annorlunda, se livet och tingen på annat sätt, och kanske bättre uppskatta det ringa? Den gången när älgen var i vägen var jag lite över fyrtio år. Jag minns inte riktigt hur länge det nya perspektivet och löftena då höll i sig. Denna gång går jag in på mitt sjuttionde år. Nu tänker jag inte försitta möjligheten till att uppskatta och värdera det lilla och förstå det som är viktigast.

Omstörtande

Det verkar vara så att det måste hända något stort och omstörtande i livet för att helt nya tankar och vanor skall bli till. Detta hände mig nyligen. Men jag kommer att lura Liemannen. Det har jag gjort förut en gång. Fast just nu förmår jag inte att skriva om det. Men inom kort så.

Medlaren

Nu har jag börjat på en berättelse det vill säga en roman. Börjat har jag faktiskt gjort många gånger. Tagit stopp eller att jag har slutat av andra orsaker har inträffat mint lika många gånger. Denna gång skall det handla om en medlare och förhandlare som få sina klienter från ett särskilt segment av befolkningen. Allting sker hemligt utan att någonsin uppge referenser på lyckade eller misslyckade uppdrag. Wilner blir känd och får sitt genombrott i ett uppdrag som gisslanförhandlare. Denna historia är ytterst intressant att arbeta med då jag själv både har god erfarenhet som medlare och förhandlare och är utbildad dessa discipliner vid Rättsvetenskapliga enheten på Luleå Tekniska universitet.

Det blev skrivstopp

Det blev som jag anade. Jag har gjort ett skrivstopp i sommar. Sommarprataren författaren Johan Hassam Kimeri gjorde flera års ofrivilligt skrivstopp. Därför kan även jag göra det utan dåligt samvete.

Semesteruppehåll

Sannolikt kommer jag att göra ett semester eller sommaruppehåll i mitt skrivande om det inte blir rysligt dåligt väder. Det är vad jag anar. Det låter som ett svagt argument. Jag kan ju ägna tiden till att tänka fram olika uppslag. Inte sällan är själva idén till berättelsen ett svårt kapitel. Så är det för mig.

Återbruk av en tidigare roman

Jag kände att jag tröttnat på romanen Balanskonstnären. Den opublicerade jag skrev under universitetstiden i studierna av Skapande svenska. Men nu förhåller det sig så att en roman först blir färdig när det i ansenlig utsträckning stryks, läggs till och formuleras om. Ett knep jag skall använda är att bland annat ändra namn på hela persongalleriet. Simpelt men kanske fruktsamt. Sedan skall jag ta mig an syftet med det hela det vill säga, vad kan jag vilja ha sagt. Det kallas sensmoral. Jag tänkte även skapa överblickbarhet så att jag vet vad jag egentligen i stora drag har sagt eller berättat om. Uppgiften blir nu att läsa texten löpande i en enda följd och återge huvuddragen. Det finns många verktyg och metoder att ta till. Jag skall göra ett tålmodigt försök. Hållbart är att ta vara på det som redan finns. Upplysningsvis kan jag tala om att jag använder skrivprogrammet Scrivener. Detta program fungera som man tänker och producerar. Se Scrivener.

Historiska spår

Under några dagar, med vistelser tillbaka i historiska spår besökte jag och min bror platsen där vi en gång bodde i mitten av femtiotalet. Platsen var rena historieskrivningen. Det första huset på platsen anlades 1620. Vi bodde sannolikt där 1955. Far byggde även en jordkällare. Vi gjorde då utflykter med små ryggsäckar gjorda av Gyllenhammars kartonger för havregryn. Även vi var mycket små den gången.

Lite längre ut där vägen tar slut

Dessa dagar är jag på besök hos min bror John och frun Kerstin i Filipstad. Vi har grävt i minnen om hur enkelt det var förr när mor skickade ut oss att leka, utan oro för någonting. Det fanns inte så många bilar då och vi bodde även de första åren lite längre ut där vägen tar slut.

Tar en halvfärdig roman

I våndan om vad jag skall skriva tar jag fram en tidigara skriven roman. Det var den jag skrev för flera år sedan vid mina universitetsstudiier i ämnet Skapande svenska. Jag hade blivit så trött på den att berättelsen gömdes undan. Jag har förstått att skapa en roman är ett mödosamt arbete med många om skrivningar och strykningar. Detta hade jag faktiskt ännu inte kommit in på när det gällde romanen med arbetsnamnet Balanskonstnären. Därför är det bara att ta mig an den berättelsen.

« Äldre inlägg

© 2020 villroy

Tema av Anders NorenUpp ↑