villroy

En överlevares anteckningar

Månad: januari 2019 (sida 1 av 2)

Jag skall vara mig

Att ”skriva sitt liv” är som att hänga ut sig själv. Som att stå på en scen och känna att byxorna håller på att ramla ner. Jag kommer att leda en cirkel i Studieförbundet Vuxenskolans regi om att skriva efter syftet ”Boken om mig” cirkeln går i sju träffar och följer just Boken om mig själv. Här handlar det inte om narratologisk teknik eller duktig gestaltning utan att var och en skall känna viljan och ha modet att skriva. Ett och annat enkelt om tidsperspektivet och dialogers viktighet kan vi möjligen prata om.

Själv har jag en annan vinkel på det där om mitt liv. Å ena sidan har jag velat fjärma mig från ansvaret att skriva i jagform (första-person) och å andra sidan kanske byta ut mitt eget namn och skriva i tredje-person. Det kommer antagligen inte att hålla. Vill man skriva med sitt eget liv som den stora huvudintrigen måste man nog själv ta ansvar för att vara den egna huvudpersonen. Därför infinner sig oroväckande frågeställningar om i fall något vill läsa detta, om det är en tillräckligt intressant historia etcetera. Jag har även brottats med tanken om jag skulle ta mitt livs historia och skarva på en hel massa ting. Jag byter namn till Villroy Münchhausen och skriver allt jag kan ha önskat att det vore. Nej och åter nej. Det måste bli genuint. Kan Torgny Lindgren upphöja det ringa och skriva om en pölsa så duger mitt liv till en roman eller en romanserie. Kallas detta hybris eller något annat?

Det var alldeles tyst. Inte en människa i skolan. Plötsligt dök vaktmästaren Rasken upp. Han stod still och bara tittade på Villy. I det samma stund förstod Villy att något inte var som det skulle vara att han sett fel på klockan. En massa tankar for runt i huvudet. Om jag bara står still och inte säger något, tänkte han. Bara väntar. Sekunderna tckade. Rasken log. Då sade Villy. – Jag vaknade så tidigt och hade inget att göra. – Du råkade inte titta fel på klockan kanske, sade Rasken. -Nej, sade Villy och himlade med blicken. Han ut på skolgården, satte sig på en bänk och åt upp en av lunchsmörgåsarna. Drack upp hälften av chokladen. Detta var i juni månad. Snart var det sommarlov. Hans första. Till hösten skulle han börja i andra klass.  

Jag heter Villy med enkelt V

Villy hade skämtsamt sagt att han aldrig skulle kunna bli författare för hans far slog honom aldrig och hans mor söp inte. Detta är historien om Villy, med enkelt V, om hans familj och de människor han kom att möta på vägen. Aldrig i livet eller mycket sällan kunde han ana vad som senare skulle hända. Resan och livet blev till vägmärken av människor, platser och händelser. Senare i livet skulle han i fragmentariska minnesbilder komma ihåg färden över Öresund och andra händelser under sina första år.

Det var i maj månad nittonhundra femtiotvå som det unga paret Martin och Marie Kristine Hansen som gick ombord på färjan i Helsingör. De hade bara två bruna resväskor med sig. I handen höll Marie tjugotre år, den lille pojken Villy. Vad de ännu inte riktigt visste var att de skulle tillbringa sin första vinter i en skogshuggarbarack i Dalarna, i Håen ett litet samhälle några kilometer utanför brukssamhället Fredriksberg. Efter kriget och tyskarnas ockupation av Danmark for en del till Canada och andra till Sverige. Det var här resan började.

Skriv ett liv

Nu är det klart. Beslutet är fattat. Jag skall skriva ”mitt liv”, oavsett om det inte skulle intressera någon. På samma gång bli det att ”skriv sina minnen”. Det bli två flugor i en smäll. Kanske någon del av ett liv kunde vara särskilt intressant? Det bryr jag mig inte om för det får bli som det blir. Jag kommer att prova några olika berättarperspektiv och tidsperspektiv för att känna efter vad som blir bäst.

Det är i maj månad nittonhundra femtiotvå och det unga danska paret Martin Hansen och Marie Kristine Hansen som går ombord på färjan i Helsingör. De har bara två bruna resväskor med sig. I handen håller unga Marie tjugofyra år, den lille pojken Villy. Vad de ännu inte riktigt vet är att deras första vinter kommer att tillbringas i en skogshuggarbarack i Dalarna, i Håen ett litet samhälle några kilometer utanför brukssamhället Fredriksberg. 

Testar förstaperson och tredjeperson

Jag tänker testa vad det betyder att skriva samma intrig (handling) med två olika berättarperspektiv dels i förstaperson då det är huvudpersonen själv som berättar och dels i tredjeperson då en allvetande berättare berättar. Detta naturligtvis inte genom att blanda de två perspektiven i samma berättelse. Jag vill visa det för att du skall vara medveten om förhållandet och att du då kan förfoga över det. I förstaperson berättar jag själv historien och i tredjeperson, är det den allvetande berättaren som berättar historien. ”Jag sprang ut till den väntande taxin”, eller Han sprang ut till den väntade taxin. Detta kommer jag att testa i en ansats till min eget berättande i försöket till ”historien om mig själv”. I båda perspektiven är det berättat i dåtid, preteritum (imperfekt). Om resultatet återkommer jag senare.

Tre dagar av försummelse

Nu har det gått tre dagar av försummelse, det vill säga att inte ha ”hunnit” skriva någonting vare sig här eller där. Nu är jag riktigt mänsklig.

Jag skall ändå göra ett försök att skriva en story om mitt eget liv. Jag kommer att testa två berättarperspektiv för att känna mig för om vilket som känns bäst av förstaperson och tredjeperson. Man får inte minimalisera sitt liv. Modigt av mig men det måste nog göras. Titeln är inte riktigt klar och syftet och temat inte heller. Skall det bli människorna på min väg som är intressanta eller är det jag? Det måste bli bådadera. Men vem i all sin dar vill läsa detta? Så får man inte tänka om man vill kalla sig författare. Att göra en intressant läsning och en berättelse om sitt eget liv skulle vara en utmaning av det värsta slaget. Jag som brukar säga att ”Min mor söp inte och man far slog mig aldrig. Därför kan jag nog aldrig bli författare”. Kanske, ”Jag heter Villy med enkelt V. Bra och dåligt tänkt och gjort” Eller ”…..

Kliv in i berättelsen och skriv

Det skall vara roligt och inspirerande att skriva.

-Men man måste rita en karta först så att man vet vart man är på väg och vad man skall skriva, sade jag.

-Men jag kan inte skriv om jag inte är inspirerad, sade en annan.

Nu befinner jag mig själv i denna situation att jag har skissat på några olika vägar. Men så tråkigt det kändes. Jag vill ju skriva redan nu. Då tänker jag göra på detta sätt.

Först bestämmer jag mig för en försökslinje, ett av alternativen. Sedan skriver jag något, vad som helst från denna tilltänkta berättelse. Det kan vara allt från en inledning till en eller ett par dialoger. Bara för att känna på vad jag kan tänktas känna mest för. Detta sparar jag sedan för att låta det finnas där det passar in. Det är även så som Scrivener är uppbyggt. Scrivener är uppbyggt precis som man tänker för man tänker och får inspiration i en annan ordning än det sedan bäst skall berättar. Lite huller om buller kan man säga. På hemsidan https://www.literatureandlatte.com/ kan du läsa mera om detta men det går lika bra att arbeta på detta sätt med Word genom att spara det du skrivit och sedan återanvända det.

Nu gör jag ett försök med en av uppslagen.
Gisslanförhandling för att jag är utbildad förhandlare och medlare och för att jag föreläser inom området. Det är ett kunskaps- och intresseområde.


Frans Messersmith sade adjö till sin fru Ilse och deras treårige dotter Jette och åkt hemifrån för ett möte i Berlins utkant. Familjen bodde i en takvåning mitt emot 22Karl-Marx-Platz. Just när han parkerat bilen på Golfklubben Gross Kienitz för ett möte, ringer mobiltelefonen. Frans Messersmith arbetar som konfliktmedlare och anlitas ofta av polisen i gisslandrama. -Hej, det är Werner Grill från Poizei Berlin Einsatz. Vi har en gisslandrama i närheten av Karl-Marx-Platz. För helvete tänkte Frans. Vi bor ju på Karl Marx Strasse . -Kan du åka till centralstationen och möte upp med oss? -Ja visst, jag vänder om direkt, svarade Frans.

Förädla några idéer till en berättelse, en bok kanske?

”Gisslanförhandling, framtidens digitala övervakning, etik och moral, originella människor och människoöden.” Det skall jag arbeta vidare med. Men hur gör jag då? Detta är nog en tusan så grannlaga uppgift men nu gör jag några försök.

Gisslanförhandling för att jag är utbildad förhandlare och medlare och för att jag föreläser inom området. Det är ett kunskaps- och intresseområde.

Digital övervakning för att jag har arbetat inom IT-området under många år och för att jag följer vad som händer.

Etik och moral för att jag studerat företagsetik och är intresserad av hur det kan vara så att många människors etiska kompass så ofta visar fel. Ärsch, det blir nog för svårt. Det finns så många experter inom detta.

Originella människor för att de ofta är missförstådda men ytterst intressanta och ibland kanske så jobbig.

Människoöden för att det är klassiskt och kan vara gripande och spännande.

Nu skall jag gräva lite djupare inom varje område. Får se vad som fångar mig mer än något annat. Jag försöker mig på att beskriva en eller ett par exempel på tilltänkta alternativa huvudintriger (handling) för varje område.

Om jag skulle börja med titeln ”Villroy Munchenhausens liv”. Skulle det handla om Villroys otroligt påhittade liv? Nej nu börjar jag med alternativa huvudintriger för ämnet Digital övervakning. Inte typ Orwells 1984 utan exempel på ett skrämmande, digitalt samhälle där utanförskapet på grund av ovilja skapar digitala proletärer. Oj, nu dök en titel upp ”Digitala proletärer”. Det kan handla om en ny klass likt en arbetarklass där människor vill vägra det digitala samhället och berättelsen om vad de råkar ut för och ställer till det för andra som accepterar det hela.

Skriva som jag lär

Denna blogg har syftet att både tala om hur jag tar mig fram i djungeln för att fånga berättelsen jag vill skriva och dels bli min dagliga ledstång till tankarna i skrivandet. Vid första träffen i cirkeln Skriv din berättelse delade jag ut ett litet PM om ”Vad skall jag skriva?”. Eftersom jag plågat andra med denna vägvisare behöver jag själv drabbas av samma medicin. Inte bara för att testa utan för att jag faktiskt behöver en hållbar idé att börja utveckla. Hur långt jag kommit och hur långt jag har kvar vet jag inget om. Däremot har jag fått några känningar som jag minns från tidigare funderingar. Men nu måste dessa förädlas. Det där om vad som väcker min nyfikenhet känner jag som intressanta uppslag att gå vidare med. Gisslanförhandling, framtidens digitala övervakning, etik och moral, originella människor och människoöden. Jag hade även några uppslag där jag skulle ”kolla mera” men det tror jag inte att jag gör utan nu räcker ”Gisslanförhandling, framtidens digitala övervakning, etik och moral, originella människor och människoöden.” Detta skall jag förädlar vidare. Det kanske blir ett par tre olika uppslag att arbeta lite djupare med.

För närvarande läser jag boken ”Sluta aldrig gå”, en berättelse av Christina Rickardsson. Det handlar om hon som var ett gatubarn från Brasilien och bodde i en grotta med sin mamma, adopterades och kom till Sverige och Vindeln. Det kan man kalla för ett livsöde.

Vad kan en bild berätta?

Västansjö Dalarna 1955

Vad kan denna bild berätta? Har bilden en berättelse? jag tror att varje bild har en berättelse. Bilden föreställer jag och min bror John. Han är nog tre år och jag fem. I bakgrunden ses min gröna trampbil i plåt. Trögtrampad minns jag. Huset i bakgrunden var nog vår fjärde bostad i Sverige. Ladugården syns längst bak till vänster. Där fanns kor och höns. Häststallet finns tillvänster utanför bilden. Där stod arbetshästarna Pam och Svarten. Här bodde vi några år tills jag fyllde sex år. Jag ogillade att fylla sex år för jag hade inte ännu lärt mig att skriva 6. Cykeln den svarta var min första cykel som jag fick av morfar. Morfar var bland annat cykelhandlare i Danmark. Det var hit morfar en gång kom åkande på moped ända från Danmark. Mormor kom med tåget lite innan. När morfar anlände minns jag att han borstade av vägdammet och gruset från byxslagen. Bilden har naturligtvis ännu mera att berätta. Snart så…..

Bilden talar

Bilden talar till mig. Året är 1952. Det unga paret hade just kommit till Sverige från Danmark med två resväskor. Det enda mor var rädd för var att de stora råttorna, som i bland kunde dyka upp i baracken som de bodde i, skulle bita den lille pojken.

Bilden talar till mig.

Detta kan bli en biografi. Historien om ett liv i Sverige med titeln. Jag heter Villy med enkelt V.

« Äldre inlägg

© 2019 villroy

Tema av Anders NorenUpp ↑