Förberedd

Allt nästan allt i media om coronaviruset står mig upp i halsen men jag måste följa med. Det är cirka fem månader sedan jag genomgick en stor hjärtoperation som numera känns helt overklig. Har jag egentligen varit med om det? Plötsligt uppstår en pandemi med en hiskelig smitta en osynlig fiende särskilt farlig för mig som kommit ut från det hela med betydande hjärtsvikt. Det kan upplevas som två hårda slag i maggropen. Vilket är värst? Två saker tillsammans är värst. Efter att en gång för nästan trettio år sedan har lurat liemannen i en kollision med en älg var jag tydligen något förberedd på att man kan övervinna och överleva det svåra. Man förlamas och nedslås därför inte i första taget. Coronasmittans gissel kommer dock att vara över om än efter en mycket lång tid av tålamodsprövande månader.

Inget självklart i livet

Äntligen har jag börjat planeringen för en roman jag tror på. Den skall handla om när livet rämnar eller rättare sagt om att inget är självklart. Det blir min egen berättelse om ett liv från början till när jag får beskedet av kardiologen efter en undersökning, ”du har en mycket allvarlig kranskärlsskada”. Jag kommer inte att skriva i förstaperson utan i andraperson som den allvetande berättaren. Huvudpersonen heter Villroy.

Det har utvecklats väl

Jag kom igång med konditionsträning riktigt tidigt. Ganska snart började jag köra konditionsträning fyra gånger per vecka och nu gäller intervallträning. Trots diagnostiserad betydande hjärtsvikt har jag inga dagliga men. Det är operationen med nya kranskärl, medicinerna och träningen som ger mig ett mycket bra liv.

Känns som segrar

Det har nu gått cirka tre månade sedan operationen. Det känns som att jag befinner mig ganska långt fram, där jag nog tänkte att jag skulle vara om ännu ett par tre månader. Jag går i genomsnitt minst fem kilometer i raskt takt varje dag och kör konditionsträning fem dagar i veckan på spinningcykel. Det blir omkring fyrtio minuters pass men detta kommer att ökas på en del och jag lägger in intervaller. I går blev det femtio minuter på cykel. Vilken lycka att vi i somras inrättade ett eget gym i huset. Det hade jag aldrig trott. Medicinerna trappas upp till måldosen. Nästa vecka har jag besök hos en kardiolog och får då reda på den status som gäller. Om fjorton dagar börjar jag med lätt styrketräning för då har bröstkorgen blivit stabil. En skotertur bli det direkt den 13 februari. Förutom konditionsträningen är styrketräningen ett helt eget kapitel.

Det har gått framåt

Livet blir inte som tidigare och det vill jag inte heller att det skall bli. Många skriver av sig i en bok när de varit med om något stort och tragiskt, kanske med livet som insats. Inte jag, för det känner jag inte för trots att det var nära att jag kanske inte skulle se nästa dag. Det är nu nästan fem veckor sedan jag opererades för igensatta kranskärl. Fem nya vener blev det. Dessutom en hjärtsvikt. Om några veckor får jag ta av västen som stöttar ihop min uppsågade bröstkorg. Jag promenerar några kilometer varje dag och kör på spinningcykel nästan varje dag. Det känns som att jag kommer en millimeter längre för var dag. Om två månader har bröstkorgen växt samman och skall hålla för allt. Då har jag inte fått lyfta mer än ett kilo i varje arm på tre månader. Det betyder en lång muskelträningstid innan jag är återställd i överkroppen. Det handlar om tålamod, tålamod och åter tålamod i många månader. Hur återställd jag blir vet jag inget om. Jag kommer i alla fall att behöva äta ett antal mediciner under en livslång tid. Men jag lever och kan uppskatta detta mycket högt.

När livet rämnar

Efter stora livsavgörande händelser vänder sig livet om och man får helt andra perspektiv. Nu har jag lurat liemannen ännu en gång. Första gången var för tjugofem år sedan då en älg orsakade att min bil kom att se ut som en konservburk. Den andra gången var för ett par veckor sedan då jag genomgick en kranskärlsoperation (Bypass). Ända in i det sista var det omöjligt för mig att förstå att ont i nacken och flåsighet skulle var igensatta kranskärl. Jag trodde det berodde på felaktig styrketräning. Jag, mager, vältränad, aldrig någonsin rökare och numera nykterist som ätit rätt nyttigt kunde väl inte drabbas av hjärtfel. Det var på grund av ärftliga faktorer som hjärtats kranskärl blev igensatta. Skulle jag ha hjärtfel? Skulle jag dö? Ödet ville annat när jag anlände till Vårdcentralen i Vindeln. Jag kom i tid. Med omedelbar ambulans till NUS i Umeå och en veckas förberedelse av hjärtat för att klara av operationen och landets bästa operationslag och kirurg blev operationen lyckad. Jag kommer att bli helt återställd har jag fått klart för mig. Men det kommer att ta tid. Sannolikt först ett år.

Skall det behövas en livshotande händelse för att tänka annorlunda, se livet och tingen på annat sätt, och kanske bättre uppskatta det ringa? Den gången när älgen var i vägen var jag lite över fyrtio år. Jag minns inte riktigt hur länge det nya perspektivet och löftena då höll i sig. Denna gång går jag in på mitt sjuttionde år. Nu tänker jag inte försitta möjligheten till att uppskatta och värdera det lilla och förstå det som är viktigast.

Omstörtande

Det verkar vara så att det måste hända något stort och omstörtande i livet för att helt nya tankar och vanor skall bli till. Detta hände mig nyligen. Men jag kommer att lura Liemannen. Det har jag gjort förut en gång. Fast just nu förmår jag inte att skriva om det. Men inom kort så.

Medlaren

Nu har jag börjat på en berättelse det vill säga en roman. Börjat har jag faktiskt gjort många gånger. Tagit stopp eller att jag har slutat av andra orsaker har inträffat mint lika många gånger. Denna gång skall det handla om en medlare och förhandlare som få sina klienter från ett särskilt segment av befolkningen. Allting sker hemligt utan att någonsin uppge referenser på lyckade eller misslyckade uppdrag. Wilner blir känd och får sitt genombrott i ett uppdrag som gisslanförhandlare. Denna historia är ytterst intressant att arbeta med då jag själv både har god erfarenhet som medlare och förhandlare och är utbildad dessa discipliner vid Rättsvetenskapliga enheten på Luleå Tekniska universitet.

Det blev skrivstopp

Det blev som jag anade. Jag har gjort ett skrivstopp i sommar. Sommarprataren författaren Johan Hassam Kimeri gjorde flera års ofrivilligt skrivstopp. Därför kan även jag göra det utan dåligt samvete.

Semesteruppehåll

Sannolikt kommer jag att göra ett semester eller sommaruppehåll i mitt skrivande om det inte blir rysligt dåligt väder. Det är vad jag anar. Det låter som ett svagt argument. Jag kan ju ägna tiden till att tänka fram olika uppslag. Inte sällan är själva idén till berättelsen ett svårt kapitel. Så är det för mig.